Vilken litterära figur skulle du vilja vara? Från film eller litteratur, eller serietidningen eller från musik eller opera. Var som helst ifrån.

Catherine i Wuthering Heights utan tvekan! Tänk att vara älskad av och att älska Heathcliff, världslitteraturens hetaste man!

Finns det någon romanfigur - eller filmfigur eller seriefigur - du tycker är lik dig?

Ja, det finns många. Den jag känt igen mig allra mest i vill jag nästan inte avslöja, för då kommer ni tro att jag har en fasansfull megalomani. Det är Johan i Tjänstekvinnans son. Ja - mitt storhetsvansinne tar sig sådana höjder att jag tror jag är Strindberg! Haha, nej men allvarligt talat är det inte någon särskilt positiv bild av sig själv han ger. Visserligen är han kunskapsgirig och har lätt för att lära sig, men annars framstår Johan mest som ett ganska viljelöst men ändå väldigt envist våp. På andra plats kommer Sal i Kerouacs On the Road. Jag känner igen mig i hans förvirrade flängande fram och tillbaka utan att veta vart han egentligen vill.

Finns det någon bok som fångar dig så när du läser den att du känner saknad när du läst klart boken. Som en värld du vill vara kvar i?

Återigen: ja, många! Kanske framför allt böcker som egentligen inte är så “bra”, fantasy och dylikt. Böcker som utspelar sig i väldigt egna världar. Oh, och Madame Bovary!

Finns det någon författare du skulle vilja tillbringa en hel dag tillsammans med? Vem i så fall?

Inte för att låta som en skiva med hack i, men ja, många!  Dostojevskij och jag skulle nog kunna ha det hur roligt som helst tillsammans! Vi gillar ju att spela båda två, och dessutom skrev herr Fjodor i något förord att han saknar tiden då han och några vänner brukade ha högläsning av böcker tillsammans. Det är en sådan aktivitet jag alltid önskat mig vänner som uppskattar! Och vi skulle kunna kommunicera på franska… perfekt! Skicka hit honom bara.

Som vissa kanske vet är jag i Tokyo, nu och ett år framöver. Den närmast outhärdligt långa flygresan dit innebar att massor av resenärer hann flimra förbi framför mina ögon. En del av dem läste - en skamligt liten del - och min nyfikenhet på vad de läste förvånade till och med mig själv (förhoppningsvis var det ändå ingen annan som lade märke till den).

Jag är inte särskilt nyfken av mig i vanliga fall; har aldrig insett det roliga i att veta saker om vare sig kungafamiljen eller grannar. Men den nivå av girighet med vilken jag vill veta vad mina stolsgrannar kittlar sina sinnen ligger helt klart i nivå med den jag vill veta frågan till svaret 42.

Den enda bok jag lyckades snappa upp någon information om tillhörde en äldre dam som lämnade den på sin stol bredvid mig (ack, så obetänksamt!), och det var en bok av Salman Rushdie som påstods vara hans bästa sedan Midnattsbarnen. Trots att hon var borta någon minut hann jag inte se titeln! Jag är en usel spion.

Antagligen är mitt något sjukliga intresse för andra, vilt främmande, människors läsning bara ett uttryck för någon sorts vidskeplighet som “du är vad du läser” (det hoppas jag inte; en och annan dålig bok har ju slunkit ner under årens lopp).

Är ni likadana, eller är ni mogna människor som respekterar era medresenärer och låter dem ha sina läsvanor ifred?

Så var det dags för nionde bokstaven i bokutmaningen, och i dag vankas det först och främst utskällning.

Författare: Stieg Larsson. Denna dödligt tråkiga, banalitetstyngda och fruktansvärt irriterande författares verk duger bara till att hålla kräkreflexen i god kondition. Jag ger Jan Guillou rätt i ett uttalande han gjorde för något år sedan: det enda sättet att slippa undan kritik är tydligen att gå och dö. Detta dravel är bland det värsta min stackars läsarsjäl fått uthärda. Män som hatar kvinnor (den enda del av hans trilogi jag läste; kunde bara inte genomlida två plågsamma böcker till) kryllar av så mardrömslikt usla metaforer att man lätt drabbas av en lust att rulla sig i lera för att den fruktansvärda allmänna dåligheten ska sluta klia överallt på ens hud.

Puh. Nu känner jag mig uppeldad och skulle helst vilja fortsätta vara ilsken, men eftersom jag inte kan komma på någon bok på L som jag ogillar får det väl bli en passionerad kärleksförklaring i stället.

Boktitel: La storia av Elsa Morante (måhända på gränsen till fusk att ta en bok som börjar med “la”…). En alltför förbisedd bok som skildrar dels andra världskriget ur en fattig italiensk familjs subjektiva perspektiv och dels en mans liv. När Morante beskriver den fantastiska samklang med naturen som huvudpersonen befann sig i som barn är det ljuvligt harmoniskt att ta del av; när hans väns sista dagar spenderas med ett totalt desperat bruk av alla sorters piller är det så smärtsamt att det knappt går att läsa. Villkorslös inlevelse är Morantes stora talang.

Litterär karaktär: Lestat i Anne Rices Interview with the vampire får det bli. Han är rolig, impulsiv, sexig och rolig. Det var egentligen inget vidare bra val; det är en bok jag varken hatar eller älskar. Ljummet. Ni får förlåta mig, ty jag är så dålig på att komma ihåg namn på karaktärer. På en hemtenta lyckades jag kalla en och samma karaktär först för hennes rätta namn och sedan, någon rad längre ner, för ett helt annat namn som inte hade med någonting att göra. Hur läser jag egentligen?

Jag har beslutat att skriva en serie inlägg om litterär musik, det vill säga musik som uppfyller vissa kriterier: först och främst ska texten vara bra, den får gärna vara mer episk än lyrisk (enklare uttryckt berätta en historia och inte bara beskriva en känsla eller ett tillstånd), ju längre texten är desto bättre och sist men inte minst ska musiken helst vara vackert melodisk och stimulera fantasin.

Då jag inte bestämt hur många inlägg det ska bli kommer det inte att vara någon topplista, utan helt osorterat. Numret i titeln anger alltså endast vilket inlägg i ordningen det rör sig om, inte vilken plats låten det rör sig om skulle få i en eventuell topplista.

Jag är rädd att det mest kommer bli musik av ganska berömda artister, emedan det råkar vara vad jag lyssnar mest på. Bob Dylan, till exempel, lär dyka upp mer än en gång. Detta borde dock inte vara någon anledning att sörja, ty Dylan är ju en musiker vars alster verkligen förtjänar beteckningen litterära.

Först ut är dock inte Dylan, utan en låt om Dylan, eller snarare om Joan Baez och hans relaton.

Det är en av de vackraste låtar jag vet. Den största orsaken till att jag vill låta den gå under beteckningen “litterär musik” är kanske den fantastiska melodin, som nästan får mig att känna snöflingor träffa pannan. Texten är inte att leka med heller (annars skulle den inte få vara med i den här serien!) - såvida jag inte är helt förblindad av min kärlek till allt som har med Dylan att göra - och står att finna här.

Återkommer snart med fler låtar som ger njutning till både öron och själ!

I dag är en typisk svensk höstdag som passar perfekt att tillbringa under en tjock filt med en enorm kopp te och en hög tjocka, väldoftande böcker (helst pocket). Så vad vore mer lämpligt än att delta i en kulturfyra om just böcker och höst? Nej, just det. För övrigt är det min första kulturfyra någonsin (*trumsolo*)!
Vilken bok läser du just nu? Jag läser Strindbergs Tjänstekvinnans son och lyssnar på Marquez Kärlek i kolerans tid, trots min antipati mot ljudböcker.

Vilken bok ligger på tur? Bränt barn av Stig Dagerman, Slottet av Kafka och ett bokpaket från Tranan.

Vilket är ditt favoritte? Jag tycker om te i alla de slag, men om jag bara fick välja ett att dricka resten av livet skulle det bli Earl Grey.

Vad tycker du om hösten, som årstid? Den är mysig, melankolisk och vacker. Många av mina favoritaktiviteter (läsning, filmtittande, tv-spelande etc.) lämpar sig bäst på hösten. Samtidigt blir den lätt lite väl melankolisk och jag brukar deppa ihop på hösten. Dessutom är jag omåttligt frusen av mig och älskar värme; därför kommer sommaren alltid vara min favoritårstid.

Författare: Birgitta Trotzig. En av allmänheten underskattad författare som sitter på sjätte stolen i Svenska Akademien. Hennes bok Sjukdomen berörde mig djupt, på ett närmast obehagligt sätt. Rekommenderas ej för känsliga individer!
Boktitel: Tjärdalen, en roman av Sara Lidman som jag råkade läsa precis efter Sjukdomen. Ett intressant porträtt av livet i Västerbotten för mer eller mindre ett århundrade sedan, utan att för den skull bara vara det: Tjärdalen är även en bra, fångande och rörande roman.
Litterär karaktär: Thérèse Raquin, titelkaraktären i Zolas roman. Hon gjorde mig verkligen illa till mods, men boken är en intressant bild av hur man tänkte sig mänskliga temperament ur kemiskt perspektiv. Det boken beskriver är reaktionen som uppstår då nervöst och eldigt temperament möts.

Så var jag då klar med bokstaven T i Malins bokutmaning och därmed ifatt! Bara att vänta på nästa bokstav

DN har diskuterat med sina läsare om listan på 100 oförglömliga barnboksförfattare som publicerades häromdagen. En bok många saknade var Daniel Defoes Robinson Crusoe, och det gjorde de helt rätt i! Jag hittade denna roman i går kväll i min barnbokslåda och blev mycket nostalgisk till mods.

Den upplaga jag läste var inte alls “complete and unabridged” som det står på bilden här. Det var den version som ingick i SAGAS serie “Berömda böcker” och som jag inte hittar någon bild på.

Jag vet inte hur många gånger jag läste denna roman när jag var liten. Jag älskade den nästan lika mycket som jag älskade den absoluta favoriten, Mio, min Mio. Ganska förvånande såhär i efterhand, eftersom blotta ordet “äventyrsroman” får mig att gäspa. För övrigt är det väl allom bekant att den är spritt språngande rasistisk, men det var inget man uppfattade som tio-åring.

Jag har inte läst om Robinson Crusoe i vuxen ålder, så jag kan inte lova att jag inte fortfarande skulle uppskatta den. Det jag gillade med den var Robinsons uppfinningsrikedom; speciellt tydligt minns jag hur han lärde sig att utvinna salt ur havet och hur han använde sköldpaddors skal som förvaringskärl.

Nu tycker jag förstås att “meningen” med boken är motbjudande; Robinson är en stygg pojke som får straffet av försynen att tvingas klara sig själv i 26 år (om jag minns rätt) på en öde ö för att sedan bli en duktig, Gudsfruktande, hårt arbetande medborgare. Men som barn älskade jag att läsa om hur han lärde sig mer och mer, om hur han byggde koja och konstruerade verktyg, om hur han uppfostrade “vilden” Fredag (till och med namnet är upprörande!) och blev en “god människa”.

Men även om det finns oerhört mycket att klaga på vad gäller moral och etik så tror jag inte barn blir negativt påverkade av att läsa Robinson Crusoe. Som så många har sagt tidigare, barn är inte idioter. De kanske rentav lär sig något positivt, som värdet av kreativitet. Och det är enligt min arroganta uppfattning viktigast att de över huvud taget lär känna nöjet av att läsa.

Där ser man. Jag är nördig på riktigt (utan att fuska och allt).

DN har en intressant lista på 100 omistliga barnboksförfattare. Som liten läste jag nästan varenda en av de här böckerna! Aldrig förr har jag sett en lista där jag skulle kunna sätta så många kryss.

Det är verkligen böcker jag tyckte om och minns med värme; allt från Nalle Puh till böckerna om Alfons Åberg. En viss förvåning infinner sig då jag ser att många av de här böckerna är ganska gamla, från 1920-tal och ännu tidigare. Jag har inget minne av att en enda av dessa böcker var svår och tragglig. Det visar verkligen att en verkligt bra bok inte påverkas av tidens tand - den är lika njutbar för barn som är 80 år yngre som den var för dem som läste den första upplagan.

DN har också en annan bra artikel som diskuterar varför barn ska läsa. Lotta Olsson skriver mycket sympatiskt om hur böcker lär barn bland annat språk, moral, historia och ger en rejäl känga åt Harold Bloom; något som applåderas här på Starving Hysterical Naked

Jag inspirerades att hämta upp en kartong med en del av mina gamla barnböcker från källaren. Såhär ser det ut:

Här finns exempelvis Pannkakstårtan och Klas Klättermus! Den här godislådan kan jag ha kul med hela natten.

Rubriken kanske redan avslöjat min inställning till ljudböcker… jag tål dem inte; jag skyr dem som pesten; jag hatar dem. De är bara ännu ett steg i digitaliserandet av världen. Jag kommer inte bli det minsta förvånad den dag bibliotek och fysiska bokhandlar är ett minne blott. Faktum är att jag hoppas att jag ligger tryggt begraven när det gått så långt.

Mitt andra, och kanske största, problem med ljudböcker är att jag helt enkelt inte vill att någon läser boken för mig. Speciellt inte någon som talar en fruktansvärt irriterande släpande stockholmska eller någon som inte förmår uttala namn och begrepp korrekt.

Till yttermera visso är det så lätt att somna när de pratar så urbota lugnt och långsamt. Och missar man någonting kan man inte bara låta blicken vandra några meningar uppåt, nej, i värsta fall får man lyssna om hela kapitlet (ifall mp3-spelaren strular)!

För övrigt vill jag hålla en riktig bok i mina händer, smeka dess pärmar, borra ner näsan i de ljuvligt doftande lövtunna sidorna, bläddra genom hela boken så att en underbar luftström flyger upp i mitt ansikte och slå ihop den med en smäll när den är utläst (oj, så perverst det klingade). Ljudfiler är inget värdigt surrogat.

Till sist ska jag väl erkänna att ljudboken har vissa fördelar - man kan “läsa” samtidigt som man diskar, lagar mat, tränar, handlar och så vidare i all oändlighet. Och man kan ha med sig flera böcker utan att de tar upp mer än några centimeters area i väskan. Men om man nu föredrar att tänka medan man städar och promenerar och om man inte behöver bry sig om hur mycket utrymme ens böcker tar upp kan man nog klara sig ganska bra utan ljudböcker. Just det, en annan nackdel - det tar betydligt längre tid att lyssna på en bok än att läsa den, i alla fall om man läser någorlunda snabbt. Jag kan emellertid förstå att personer som inte har så mycket tid att sätta sig ner och bara läsa hyllar ljudböcker, men för mig är det inget intressant.

Vilket föredrar ni, “riktiga” böcker eller ljudböcker?